Musikens komposition

Att musiken är den enda konstform vilken kan uttrycka fullkomlig klarhet verkar svårt att bestrida. En melodi, som kan förefalla simpel, har just tack vare sin enkelhet en förmåga att sväva förbi allt vad rim och reson heter och finna sin plats i våra hjärtan. Denna enkelhet är svår, kanske omöjlig, att uppnå med ord eller bild. Däremot anser jag att olika musikstilar måste särskiljas från varandra i det här fallet. Den moderna musiken består, som bekant, i hög grad av melodiprydda poem, vilka i mitt tycke måste betraktas såsom en enskild konst, helt avskild från den klassiska musiken, vars hela substans står att finna i själva tonerna, även om dessa ofta använts i teatrala sammanhang. Den moderna musiken, visorna, ligger betydligt närmare ordkonsten, både sett till utformningen och hur den uppfattas av det mänskliga förståndet. Samtidigt går det inte förneka att det i allra högsta grad är fråga om en samexistens mellan ton och ord, där de båda turas om att vara mest framträdande, och likt färgerna i en målning inrättar ett slags struktur, som också det letar sig förbi förnuftet och går rakt på känslan.

I sin allra enklaste form är dock musiken betydligt svårare att genomskåda. Musiken är, likt kinematografin, en mycket dunkel konstform. Vad Mozart tänkte på när han skrev sina pianosonater, det har jag ingen om. Ändå ser jag ett helt livsöde, åtminstone, utspelas framför mina ögon när jag lyssnar till de tidlösa melodierna. Det oförklarliga, det fantastiska med detta har legat till grund för otaliga unga människors val av konstnärskapet som livssysselsättning. En strävan att nå ut till sin omvärld, eller åtminstone några enstaka medmänniskor, med sin berättelse, sina känslor, sin konst. Av naturliga orsaker utvecklas ständigt de olika uttryckssätten man kan använda sig av. Nya uppfinnes medan andra, tidigare flitigt begagnade, åldras och går i graven. Vad är nästa steg på vägen? Kommer vi någonsin att få uppleva den perfekta konsten, som med sin utformning står i direkt förbindelse med själen? För det skulle i så fall krävas en perfekt och synnerligen svårbemästrad balansgång endast en sällsynt begåvning av Mozarts eller Chopins klass kan vara kapabel till. Eller kanske krävs bara ett misstag. Kanske var det ett misstag som fick urtidsmänniskan (preludiet till Kubricks rymdodyssé inhyser många fler sanningar än vad som först ger sig tillkänna) med hjälp utav några vedträn och en gammal stenklubba, att inse skönheten i en enkel melodi.