Enligt vissa meningar når den konstnärliga skapelsen sin absoluta kulmen när den uppfattas som en direkt spegelbild av beskådaren, när essensen av den mänskliga existensen fångats blott med några inramade penseldrag, några enstaka ord, ett par fiolstråk i en melodi eller några sekunders skulpterad tid i form av rörliga bilder. All konst jag själv uppfattar som minnes- och beundransvärd har dock något mycket konkret gemensamt.
Av den avsevärda mängd konstverk jag ägnat min tankekraft åt har en klart övervägande majoritet lämnat mig fullkomligen oberörd och likgiltig, oavsett hur mycket ansträngning jag uppbådat; oavsett hur öppensinnad och liberal jag ställt mig till verken i fråga. Ibland har jag, som den dåre jag är, naturligtvis låtsat och påstått mig se en viss skapelses storhet klart som vatten, trots att ett enda sandkorn i Sahara troligtvis skulle ha väckt fler tankar till liv.
Detta till trots kan jag inte på något vis förneka den ansenliga skara med konstverk som tvärt om fått själva fundamenten av min personlighet och karaktär att skälva, när allt med den här världen för några ögonblick plötsligt tyckts mig urskiljbart och begripligt, som när man för första gången ser en plats i dagsljus istället för nattmörker.
Vad som skiljer dessa mästerstycken från allt det övriga är deras särskilda utformning. Det fordras ett visst tonläge, en viss rytm, för att ens sinnen ska uppfatta det som vishetens och klarhetens röst. Det är just i denna rytm vi finner konstens egen essens, det som närmast kan jämföras med ett eget väsen, men då endast som en återspegling av konstnärens.
