Förnuftets fördunkling

Det sägs att världen är på väg mot en fördunkling. De exakta följderna av fördunklingen är det ingen som säkert vet, men problemet tycks i nuläget vara oundvikligt. Den av människan kontaminerade jordatmosfären blir svårare och svårare för solens strålar att genomtränga, vilket ofrånkomligen påverkar ytans värmetillstånd och livet på jorden.

Romantikern i mig utmålar genast en framtida postapokalyptisk cyberpunkvärld där människor och djur alla förvandlats till skugglika gastar och vämjeliga bestar. Döda flaggor som fladdrar i den mörka vinden, oändliga fält av förfrusna kreatur och inte en blomsteräng så långt ögat kan nå. En naiv utopi som troligtvis är och förblir i min vildvuxna fantasi, men det är ändå något visst med dessa svindlande tankar som sköljer över en efter valfri dokumentär från discovery channels framtidsvisionsavdelning eller utvalda avsnitt av vetenskapens värld.

Men sakta i backarna nu! Vad säger förnuftets röst om att låta tankarna sväva iväg på det här viset? Det som står så långt bortom mänsklig förmåga och förstånd bör överlåtas åt vetenskapsmänniskor. Att bli alltför invaggad i vetenskapliga tankesätt innebär oundvikligen att de poetiska sidorna bleknar och faller i glömska. Det mänskliga förståndet är omfattande, men man kan inte begära hallon av törnebuskar. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar.

Att lyssna till förnuftet är livsnödvändigt, men att låta sig styras av det är samma sak som att fängsla sig själv i den djupaste källarhåla utan chans att skönja något annat än några få ljusstrimmor understundom. Min avsikt är att finna det väsentliga, och för att lyckas med det måste jag först undersöka det oväsentliga. Vägen till insikt är kantad av alla möjliga hinder, inte sällan i form av vad som i förnuftets ögon kan verka omöjligt eller fåfängligt att passera.
För att finna kvintessensen behöver man förnuftet som rådgivare, men framför allt känslan som ledsagare.

Musikens komposition

Att musiken är den enda konstform vilken kan uttrycka fullkomlig klarhet verkar svårt att bestrida. En melodi, som kan förefalla simpel, har just tack vare sin enkelhet en förmåga att sväva förbi allt vad rim och reson heter och finna sin plats i våra hjärtan. Denna enkelhet är svår, kanske omöjlig, att uppnå med ord eller bild. Däremot anser jag att olika musikstilar måste särskiljas från varandra i det här fallet. Den moderna musiken består, som bekant, i hög grad av melodiprydda poem, vilka i mitt tycke måste betraktas såsom en enskild konst, helt avskild från den klassiska musiken, vars hela substans står att finna i själva tonerna, även om dessa ofta använts i teatrala sammanhang. Den moderna musiken, visorna, ligger betydligt närmare ordkonsten, både sett till utformningen och hur den uppfattas av det mänskliga förståndet. Samtidigt går det inte förneka att det i allra högsta grad är fråga om en samexistens mellan ton och ord, där de båda turas om att vara mest framträdande, och likt färgerna i en målning inrättar ett slags struktur, som också det letar sig förbi förnuftet och går rakt på känslan.

I sin allra enklaste form är dock musiken betydligt svårare att genomskåda. Musiken är, likt kinematografin, en mycket dunkel konstform. Vad Mozart tänkte på när han skrev sina pianosonater, det har jag ingen om. Ändå ser jag ett helt livsöde, åtminstone, utspelas framför mina ögon när jag lyssnar till de tidlösa melodierna. Det oförklarliga, det fantastiska med detta har legat till grund för otaliga unga människors val av konstnärskapet som livssysselsättning. En strävan att nå ut till sin omvärld, eller åtminstone några enstaka medmänniskor, med sin berättelse, sina känslor, sin konst. Av naturliga orsaker utvecklas ständigt de olika uttryckssätten man kan använda sig av. Nya uppfinnes medan andra, tidigare flitigt begagnade, åldras och går i graven. Vad är nästa steg på vägen? Kommer vi någonsin att få uppleva den perfekta konsten, som med sin utformning står i direkt förbindelse med själen? För det skulle i så fall krävas en perfekt och synnerligen svårbemästrad balansgång endast en sällsynt begåvning av Mozarts eller Chopins klass kan vara kapabel till. Eller kanske krävs bara ett misstag. Kanske var det ett misstag som fick urtidsmänniskan (preludiet till Kubricks rymdodyssé inhyser många fler sanningar än vad som först ger sig tillkänna) med hjälp utav några vedträn och en gammal stenklubba, att inse skönheten i en enkel melodi.

Rytmens silhuett

Det allra ädlaste och mest väsentliga med konstnärliga skapelser är omöjligt att ådagalägga med en strikt förnuftsenlig framställning. Det råder naturligtvis delade meningar om såväl konstens syfte som dess relevans för mänskligheten och dess intellektuella utveckling, men detta har alltid tyckts mig en ovidkommande diskussion. Vad som fångar mitt intresse är snarare hur och varför vi alla i något avseende påverkas av konstnärliga uttryck. Alla man möter verkar exempelvis ha ett synnerligen personligt, om än ringa, förhållande till musikaliska skapelser, ofta i kombination med det litterära.

Enligt vissa meningar når den konstnärliga skapelsen sin absoluta kulmen när den uppfattas som en direkt spegelbild av beskådaren, när essensen av den mänskliga existensen fångats blott med några inramade penseldrag, några enstaka ord, ett par fiolstråk i en melodi eller några sekunders skulpterad tid i form av rörliga bilder. All konst jag själv uppfattar som minnes- och beundransvärd har dock något mycket konkret gemensamt.

Av den avsevärda mängd konstverk jag ägnat min tankekraft åt har en klart övervägande majoritet lämnat mig fullkomligen oberörd och likgiltig, oavsett hur mycket ansträngning jag uppbådat; oavsett hur öppensinnad och liberal jag ställt mig till verken i fråga. Ibland har jag, som den dåre jag är, naturligtvis låtsat och påstått mig se en viss skapelses storhet klart som vatten, trots att ett enda sandkorn i Sahara troligtvis skulle ha väckt fler tankar till liv.

Detta till trots kan jag inte på något vis förneka den ansenliga skara med konstverk som tvärt om fått själva fundamenten av min personlighet och karaktär att skälva, när allt med den här världen för några ögonblick plötsligt tyckts mig urskiljbart och begripligt, som när man för första gången ser en plats i dagsljus istället för nattmörker.

Vad som skiljer dessa mästerstycken från allt det övriga är deras särskilda utformning. Det fordras ett visst tonläge, en viss rytm, för att ens sinnen ska uppfatta det som vishetens och klarhetens röst. Det är just i denna rytm vi finner konstens egen essens, det som närmast kan jämföras med ett eget väsen, men då endast som en återspegling av konstnärens.

Väsentlighetens relevans

Här har jag för avsikt att förmedla min högst tvivelaktiga syn på var man finner det väsentliga här i världen. Syftet med vad som står att läsa här kan knappast fångas med några raders beskrivning. Någonstans läste jag uttrycket det fina i kråksången, och det tycker jag var en alldeles förträfflig definition. Det kan vara allt ifrån filmsekvenser och tänkares tankar till dofter och sällsamma barndomsminnen. Allt detta nonsens måste ofrånkomligen ha mig själv som gemensam nämnare.

I värsta fall uppfattas jag såsom en något mer pjollrig lightversion av de mest förmätna pseudofilosofer. I bästa fall uppfattas jag såsom en uppriktig skeptiker som enkomt nedtecknar sina tankar, något parfymspetsade med pretentiöst struntprat. Jag nedtecknar dessa anspråkslösa rader enbart i den absurda tron att någon någon gång finner det läsvärt.

Det är allt, men det finns inget utsöktare.

Sorgens dekadans

Österländsk filosofi i allmänhet har en förmåga att tilltala mig på ett så förunderligt vis att den omöjligen kan förväxlas med någonting annat. Även om det är en naiv tanke tycks känslan för vad som är väsentligt nästan medfödd hos majoriteten av tänkare och poeter från öster.

Med sin remarkabla film Krug vtoroy (Den andra cirkeln?) har den ryske filmskaparen Aleksandr Sokurov hittat en slags kvintessens i den meningen att ingenting känns överflödigt. Precis som de flesta digra konstnärer kräver Sokurov åtskilligt av sina betraktare, men tanken därbakom måste vara att låta konstverket få en unik mening för var och en som är beredd att offra tid och ansträngning i utbyte. Visserligen får man känslan av att Sokurov befinner sig i en övergångsfas med den här filmen - i gränslandet mellan det mer återhållsamt pompösa i Solförmörkelsens dagar och den fullkomliga kvintessensen och livsavspeglingen i Mor och son - men samtidigt lämnar den precis lika djupa avtryck i ens tankebanor och det är med stor svårighet jag ens kan försöka lämna bilderna bakom mig och gå vidare. Med ett foto som varken går i färg eller svart/vitt, utan snarare något slags gult och gråskimrande mellanting och en som vanligt väldigt sparsam dialog berättar Sokurov den förmodligen mest uppriktiga och äkta sorghanteringshistoria jag någonsin upplevt i form av rörliga bilder (Nathaniel Fisher med familj får ursäkta).