Förnuftets fördunkling

Det sägs att världen är på väg mot en fördunkling. De exakta följderna av fördunklingen är det ingen som säkert vet, men problemet tycks i nuläget vara oundvikligt. Den av människan kontaminerade jordatmosfären blir svårare och svårare för solens strålar att genomtränga, vilket ofrånkomligen påverkar ytans värmetillstånd och livet på jorden.

Romantikern i mig utmålar genast en framtida postapokalyptisk cyberpunkvärld där människor och djur alla förvandlats till skugglika gastar och vämjeliga bestar. Döda flaggor som fladdrar i den mörka vinden, oändliga fält av förfrusna kreatur och inte en blomsteräng så långt ögat kan nå. En naiv utopi som troligtvis är och förblir i min vildvuxna fantasi, men det är ändå något visst med dessa svindlande tankar som sköljer över en efter valfri dokumentär från discovery channels framtidsvisionsavdelning eller utvalda avsnitt av vetenskapens värld.

Men sakta i backarna nu! Vad säger förnuftets röst om att låta tankarna sväva iväg på det här viset? Det som står så långt bortom mänsklig förmåga och förstånd bör överlåtas åt vetenskapsmänniskor. Att bli alltför invaggad i vetenskapliga tankesätt innebär oundvikligen att de poetiska sidorna bleknar och faller i glömska. Det mänskliga förståndet är omfattande, men man kan inte begära hallon av törnebuskar. Man kan inte både äta kakan och ha den kvar.

Att lyssna till förnuftet är livsnödvändigt, men att låta sig styras av det är samma sak som att fängsla sig själv i den djupaste källarhåla utan chans att skönja något annat än några få ljusstrimmor understundom. Min avsikt är att finna det väsentliga, och för att lyckas med det måste jag först undersöka det oväsentliga. Vägen till insikt är kantad av alla möjliga hinder, inte sällan i form av vad som i förnuftets ögon kan verka omöjligt eller fåfängligt att passera.
För att finna kvintessensen behöver man förnuftet som rådgivare, men framför allt känslan som ledsagare.