Väsentlighetens relevans

Här har jag för avsikt att förmedla min högst tvivelaktiga syn på var man finner det väsentliga här i världen. Syftet med vad som står att läsa här kan knappast fångas med några raders beskrivning. Någonstans läste jag uttrycket det fina i kråksången, och det tycker jag var en alldeles förträfflig definition. Det kan vara allt ifrån filmsekvenser och tänkares tankar till dofter och sällsamma barndomsminnen. Allt detta nonsens måste ofrånkomligen ha mig själv som gemensam nämnare.

I värsta fall uppfattas jag såsom en något mer pjollrig lightversion av de mest förmätna pseudofilosofer. I bästa fall uppfattas jag såsom en uppriktig skeptiker som enkomt nedtecknar sina tankar, något parfymspetsade med pretentiöst struntprat. Jag nedtecknar dessa anspråkslösa rader enbart i den absurda tron att någon någon gång finner det läsvärt.

Det är allt, men det finns inget utsöktare.

Sorgens dekadans

Österländsk filosofi i allmänhet har en förmåga att tilltala mig på ett så förunderligt vis att den omöjligen kan förväxlas med någonting annat. Även om det är en naiv tanke tycks känslan för vad som är väsentligt nästan medfödd hos majoriteten av tänkare och poeter från öster.

Med sin remarkabla film Krug vtoroy (Den andra cirkeln?) har den ryske filmskaparen Aleksandr Sokurov hittat en slags kvintessens i den meningen att ingenting känns överflödigt. Precis som de flesta digra konstnärer kräver Sokurov åtskilligt av sina betraktare, men tanken därbakom måste vara att låta konstverket få en unik mening för var och en som är beredd att offra tid och ansträngning i utbyte. Visserligen får man känslan av att Sokurov befinner sig i en övergångsfas med den här filmen - i gränslandet mellan det mer återhållsamt pompösa i Solförmörkelsens dagar och den fullkomliga kvintessensen och livsavspeglingen i Mor och son - men samtidigt lämnar den precis lika djupa avtryck i ens tankebanor och det är med stor svårighet jag ens kan försöka lämna bilderna bakom mig och gå vidare. Med ett foto som varken går i färg eller svart/vitt, utan snarare något slags gult och gråskimrande mellanting och en som vanligt väldigt sparsam dialog berättar Sokurov den förmodligen mest uppriktiga och äkta sorghanteringshistoria jag någonsin upplevt i form av rörliga bilder (Nathaniel Fisher med familj får ursäkta).